Bisarr verklighet

På den senaste tiden har det inte hunnits med att blogga.
Jag kan bara beklaga.....men allt rör sig så fort nu!
Från att ha gått från missnöjd anställd till chef med lovande förutsättningar så sätts min värld i gungning....
Helt plötsligt är jag där jag siktade när jag väl bestämde mig.

Jag ska öppna eget.

Mina gamla chefer har hört av sig med ett högst intressant projekt som jag tackade nej till först. Ja....NEJ, som i att jag inte har tid just nu.
Jag hade ju nytt jobb, nya förutsättningar...
Men jag var tvungen.
För faktum är att man kan va den som står vid vägkanten och väntar på en buss som ska ta en dit man vill åka. Bussen kommer och man ställs inför valet att kliva på eller stå kvar. Jag klev på. Om jag stått kvar hade jag kunna tagit nästa buss. Eller stått kvar, och väntat på nästa buss....
Jag vet att det finns många människor som står vid vägkanten genom hela livet.

MEN det är mycket att göra, och det hade säkert hade varit lugnare där vid vägkanten.
Dels det nya jobbet.....och dels det egna.

Man får höra "Grattis!" nu, och folk ser på en med lite nya ögon känns det som.

"Hur känns det?"
Det känns faktiskt mest bisarrt.
Mäta, planera, konceptdiskussioner, rekrytering, leverantörsmöten, samarbetspartners, deals, avtalsgranskningar, inredning, porslin, sortiment.....parallellt med rekrytering på mitt nya jobb...


50 sökande på två dagar!

Vi slår upp dörrarna första veckan i augusti, och siktar stenhårt på kräftsäsongen!

Mer updates later, baby!